Nu är det snart höst och solen skiner. Sommaren har dock varit i min smak, då det varit ganska ruggigt och lite svalt den mesta av tiden. Matte och husse klagade lite på att semestern var FÖR kall, men jag fick ju bada några gånger och tyckte det var skönt att solen inte gassade hela tiden! Jag gillar INTE för stark sol, då pilar jag som ett spjut mellan skuggiga platser och talar om för matte och husse att vi ska ligga i skuggan och tugga pinnar. Ingen av dem gillar tugga pinnar, men jag kan göra det för dem med 🙂.
Jag älskar att simma – matte säger jag är som en torped i vattnet. Jag vill verkligen SIMMA och bara husse kastar ut nåt kul att ta sikte på är jag helt orädd och simmar iväg hur djupt och mycket vågor det än är. Matte blir nervös ibland och ropar in mig, men hon begriper inte att jag har stenkoll i vattnet!
Jag har ägnat sommaren åt att åka på utflykter och vara med på restauranger. Matte och husse säger jag är en riktigt duktig restauranghund – jag har lärt mig att ligga stilla och sova, och inte tigga. Hemma har jag svårt att inte sitta bredvid matte i soffan när hon äter på något, men när vi är bland folk skärper jag mig. Så jag får fortsätta följa med! För jag vill helst vara med överallt hela tiden!
Min allra bästa plats är i stallet. Där har jag en rolig flock av andra hundar, även om den Yaxxon schäfer är lite väl jobbig ibland med sina kärleksbetygelser. Då brukar jag morra lite och säga åt honom att chilla. Han kommer alltid och möter oss när vår bil kommer, sedan sätter han sig vid bakluckan och väntar på att jag ska komma ut. Det är ju lite kul i och för sig, att bli så uppvaktad av en slyngel! I stallet finns också mina bästa tvåbenta vänner, och det är så kul att bli uppmärksammad och klappad hela tiden. Jag har en egen häst och ett eget stall, när matte och husse ibland gör saker på olika ställen brukar jag lägga mig i mitt stall och vänta på att de kommer tillbaka. De vet att jag inte sticker iväg nånstans. Men det är också roligt att nosa inne i foderladan, där finns möss och katter och man kan hoppa upp på foderbordet och leka parkour.
Jag älskar hästbajs! Det är så gott. Tyvärr. Lite äckligt säger matte. Men en varm färsk bajs…Det smakar mumma. Och jag får så bra bajsar då, tycker husse. Hästar är snälla och jag inte är inte rädd alls för dem. Ibland får jag springa med matte och vår häst, det är jättekul. Då känner jag mig duktig. Man får inte springa efter andra hästar än vår häst, och inte efter springa in i hagar. Det har jag fått lära mig. Så det gör jag inte.
Nu när vardagen är kommen igen är det rutiner som gäller. Flera dagar i veckan är jag på mitt hunddagis. När det varit riktigt varmt har husse hämtat och så har vi badat vid Ribban på hemvägen. Det är skönt, jag hittar nästan dit själv! Men husse eller matte brukar arbeta hemma en dag i veckan, så jag får en paus. Det är mycket tidiga mornar när man ska på dagis, och jag älskar att sova hela förmiddagarna. Husse och matte säger jag är en riktig B-hund; min bästa tid på dagen är på kvällarna -då ska man busa enligt mig!
Annars ägnar jag mig mest åt att bara vara vacker och pampig och drottning av mitt kvarter. Jag är mycket noga med vilka hundar som förtjänar min uppmärksamhet och vilka som kan betacka sig! Man ska vara tyst och lugnt vänlig, då vill jag gärna hälsa. Hundar som ouppfostrat skäller och sliter i kopplet när jag kommer får en blick av mig – usch! Då går jag en omväg – sådana otrevliga hundar vill jag inte hälsa på.
Nu har jag inte tid att berätta mer, nu ska jag leka med mina saker och kanske tigga lite nytt hundtugg av matte!
Hej då från lilla Annie 🙂
När man bor i stan och har alla parker som sin trädgård! Lilla Annie är så duktig att hon kan njuta av dem, hon vet vad som gäller ♥️ i stan är fåglar, kaniner och gäss förbjudna att bry sig om.
Hon går med ”mentalt koppel” mellan henne och mig, hon får bara lov att strosa där jag säger ok. Annars är det strax bakom matte som gäller, om jag inte säger ok. Men hon stannar alltid och kollar jag är med. Men tack vare detta kan hon få lov vara hund och nosa där jag i rulle inte kommer fram. Jag ”skickar ut” henne och kallar in igen. Andra hundar bryr hon sig inte om, om inte jag säger ok. Hon är så duktig!
Hur många hundar står inte på bakbenen och skäller när vi passerar? Annie ger dem en blick och fortsätter framåt. På gågatan har vi koppel för andras skull, där det är mycket folk som kan vara rädda för hund. Lilla Annie är såååå fin! ♥️♥️♥️
När vår första landseer Trolle (Landgold Magic Eragon) vandrade över regnbågsbron var vi övertygade vi ALDRIG igen skulle hitta en så bra hund som han var. Trolle var självsäkerheten själv redan när vi hämtade hem honom 8 veckor gammal; han satte sig på rumpan utanför porten för han ville stanna och glo på något – och den där envisheten och självsäkerheten levde hos honom livet igenom.
För ett år sedan fick vi lite av en slump med oss lilla Annie, en av Landgolds hundar, med oss på semester på landet. Vi skulle lånat hennes pappa, men av olika skäl så fick vi frågan om vi kunde låna med oss Annie och ge henne lite egentid. Vi kände henne egentligen inte, men sa ok! På tre veckor stal hon våra hjärtan totalt, och vi kände att denna gumman kunde vi nog inte leva utan! Då var Annie runt 10 månader, och när hon var 11 månader blev hon vår lilla kicka och fick flytta permanent in till stan!
Nu hör det till saken att jag, Annies matte, är rullstolsburen sedan många år tillbaka. Det är nog en del som undrar om man verkligen ska ha en SÅ STOR HUND när man sitter i rullstol – men jag tycker ABSOLUT det är en stor hund man ska ha!
De kommer ju så nära väldigt enkelt, när man själv inte kan ta sig ner på golvet! Trolle var enkel, sedan han var 8 veckor visste han inget annat än att matte var i rullstol; men jag har aldrig träffat en landseer som nånsin reagerat på min rullstol. Det måste ligga i rasen – det är helt oväsentligt för dem! Jag har däremot mött många andra hundar, särskilt minder raser, som voffar och skäller och tycker min rullstol är väldigt konstig.. Kanske beror mer på fostran än ras, men i alla fall…
Annie däremot, hade ju levt sina första 11 månader på sin kennel, hunnit växa upp lite och nu skulle vi se hur hon reagerade med mig i rullstol – att förhålla sig till vart jag är, vart hon kan vara, och framförallt, att jag inte är så stark med kopplet (en vuxen landseer kan lätt dra mig ur rullstolen).
Trolle jobbade vi hårt med som unghund – han skulle lära sig att gå med mig med ”mentalt koppel”, dvs utan fysiskt koppel, men ändå ”bunden” – Det var för han skulle kunna ha lite frihet att kissa där han ville, kunna snusa på platser där jag inte kommer fram med rullstolen. Jag ”skickade ut” honom att kissa, snusa och ”kallade hem” honom igen. De sista åren hade jag aldrig nånsin koppel på Trolle, och han levde med oss i en busy stad! Hade jag koppel var det mest för syns skull, tex när vi gick på gågatorna i stan. Tänk på att han ändå var okastrerad hanhund, som ägde sina gator vart han än gick. Stolt och lugn och alldeles trygg i att han var bäst – det behövde han inte manifestera på andra sätt än att bara lunka fram med en air av ”storhet”.
Annie jobbar vi fortfarande med, men hon har visat sig otroligt snabb på att fånga upp signaler, och vilja lära sig. Annie har växt mentalt otroligt mycket det här året! När hon kom var hon en glad, nyfiken men lite osäker tjej, som gärna ställde sig bakom oss när det kom fram okända människor. Det är väl naturligt, hon lämnade sin trygga hemmahamn och kom till storstaden med massor av hundar och människor och läten överallt. Stora bussar som svishade förbi henne, människor som trängdes och ville kommentera henne överallt. Idag äger hon sin stadsdel, vet precis vart saker finns (det som hon tycker är kul) är trygg med nya ljud, miljöer, reagerar inte nämnvärt på att okända klappar henne, och är tydlig med vilka vovvar som är värda hennes uppmärksamhet eller inte. :-)
Det visade sig att Annie är väldigt känslig för signaler med kopplet, vilket har gjort det väldigt enkelt att lära henne att lyssna på mig från rullstolen. Jag använder ett kort koppel, för att slippa trassla in det i rullstolen. Jag skulle ALDRIG använda ett flexikoppel, av flera skäl. Det första är att det är klumpigt att rulla med och det andra är att det otroligt svårt att ha koll på sin hund med flexikoppel.
Istället tränar vi Annie precis som med Trolle; att hon ska kunna ”gå iväg” själv upp på tex en gräsmatta och kissa, där matte inte kan följa med. Vi jobbar med det ”mentala kopplet” väldigt mycket. Med tanke på hur duktig hon är redan efter ett år hos oss, så tror jag att hon landar i det mentala kopplet fortare än hennes företrädare. Annie har dock lite mer jakt i sig, så får man vara mer påpasslig över när hon börjar tappa fokus. Det är mycket råttor och sådant att kuta efter i stan…Däremot har hon lärt sig, precis som Trolle, att fåglar i parken ignorerar man, hur stora än gässen är..
Jag använder också handrörelser, för att peka ”plats” (gå bredvid rullstolen), ”stopp” (när hon ska stanna) samt ”Häråt – skynda dig” när hon ska öka tempot och komma fortare upp till mig. Här behöver hon bli mer befäst, men hon börjar förstå och lyssnar på rösten. Fortfarande kan hon vilja sätta av och vara före mig i rullstolen, då får vi jobba ner henne på plats igen. Hon ska alltid vara strax bakom eller precis bredvid, inom ”ramen” för kommunikation och det mentala kopplet. Glider hundarna för långt bort så blir det väldigt svårt att hantera en skarp situation, så det går inte.
Vi jobbar mycket med rösten. Vi arbetar enligt principer antingen rött ljus – eller grönt. Aldrig gult. 90% kärlek och 10 % bestämdhet. Annie är otroligt inlyssnande, och börjar förstå att en sur harkling är allvar. Även när jag har henne kopplad använder jag samma röstkommandon – jag har inte en chans att vara stark i kopplet om det händer nåt, så det är det mentala som ska fungera. Men visst kan det spricka fortfarande…hon är ju en glad hund och ingen maskin :-)
Det Annie hade svårt för i början var att rullstolen inte kunde kliva över henne. Hon lade sig gärna mitt framför mig och ville bli kliad – men nu så har hon lärt sig när hon kan bli kliad och när hon faktiskt måste flytta på sig för matte kommer inte fram..Hon har dessutom börjat lära sig vart precis rullstolen är och hur liiiiite hon måste dra undan tassen så matte kan komma åt kylskåpet tex..utan att Annie ska resa på sig :-)
Vi trodde som sagt aldrig vi skulle kunna få en hund som Trolle igen. Och nä, Annie är inte Trolle, men oj vad väldigt lika i beteende de är! Om det är vi, som husse & matte som får dem att vara dessa hundar vet vi inte…Men annars måste det ligga i generna. Annie är en så go och glad kicka som vi skämmer bort så mycket vi kan med ett härligt omväxlande liv både i stan och på landet hos hästarna i stallet! Annie är en perfekt ”rullstolshund”!
Landgold Kennel är den lilla kenneln från Trelleborg som föder upp friska & sunda rastypiska landseer.
© Landgold Kennel
AI Website Builder