En solskenshistoria Marlene & Annie

Landgold Annie get ya gun – LILLA ANNIE <3

När vår första landseer Trolle (Landgold Magic Eragon) vandrade över regnbågsbron var vi övertygade vi ALDRIG igen skulle hitta en så bra hund som han var. Trolle var självsäkerheten själv redan när vi hämtade hem honom 8 veckor gammal; han satte sig på rumpan utanför porten för han ville stanna och glo på något – och den där envisheten och självsäkerheten levde hos honom livet igenom.

För ett år sedan fick vi lite av en slump med oss lilla Annie, en av Landgolds hundar, med oss på semester på landet. Vi skulle lånat hennes pappa, men av olika skäl så fick vi frågan om vi kunde låna med oss Annie och ge henne lite egentid. Vi kände henne egentligen inte, men sa ok! På tre veckor stal hon våra hjärtan totalt, och vi kände att denna gumman kunde vi nog inte leva utan! Då var Annie runt 10 månader, och när hon var 11 månader blev hon vår lilla kicka och fick flytta permanent in till stan! 

Nu hör det till saken att jag, Annies matte, är rullstolsburen sedan många år tillbaka. Det är nog en del som undrar om man verkligen ska ha en SÅ STOR HUND när man sitter i rullstol – men jag tycker ABSOLUT det är en stor hund man ska ha!

De kommer ju så nära väldigt enkelt, när man själv inte kan ta sig ner på golvet! Trolle var enkel, sedan han var 8 veckor visste han inget annat än att matte var i rullstol; men jag har aldrig träffat en landseer som nånsin reagerat på min rullstol. Det måste ligga i rasen – det är helt oväsentligt för dem! Jag har däremot mött många andra hundar, särskilt minder raser, som voffar och skäller och tycker min rullstol är väldigt konstig.. Kanske beror mer på fostran än ras, men i alla fall…

Annie däremot, hade ju levt sina första 11 månader på sin kennel, hunnit växa upp lite och nu skulle vi se hur hon reagerade med mig i rullstol – att förhålla sig till vart jag är, vart hon kan vara, och framförallt, att jag inte är så stark med kopplet (en vuxen landseer kan lätt dra mig ur rullstolen).  

Trolle jobbade vi hårt med som unghund – han skulle lära sig att gå med mig med ”mentalt koppel”, dvs utan fysiskt koppel, men ändå ”bunden” – Det var för han skulle kunna ha lite frihet att kissa där han ville, kunna snusa på platser där jag inte kommer fram med rullstolen. Jag ”skickade ut” honom att kissa, snusa och ”kallade hem” honom igen. De sista åren hade jag aldrig nånsin koppel på Trolle, och han levde med oss i en busy stad! Hade jag koppel var det mest för syns skull, tex när vi gick på gågatorna i stan. Tänk på att han ändå var okastrerad hanhund, som ägde sina gator vart han än gick. Stolt och lugn och alldeles trygg i att han var bäst – det behövde han inte manifestera på andra sätt än att bara lunka fram med en air av ”storhet”.

Annie jobbar vi fortfarande med, men hon har visat sig otroligt snabb på att fånga upp signaler, och vilja lära sig. Annie har växt mentalt otroligt mycket det här året! När hon kom var hon en glad, nyfiken men lite osäker tjej, som gärna ställde sig bakom oss när det kom fram okända människor. Det är väl naturligt, hon lämnade sin trygga hemmahamn och kom till storstaden med massor av hundar och människor och läten överallt. Stora bussar som svishade förbi henne, människor som trängdes och ville kommentera henne överallt. Idag äger hon sin stadsdel, vet precis vart saker finns (det som hon tycker är kul) är trygg med nya ljud, miljöer, reagerar inte nämnvärt på att okända klappar henne, och är tydlig med vilka vovvar som är värda hennes uppmärksamhet eller inte. :-) 

Det visade sig att Annie är väldigt känslig för signaler med kopplet, vilket har gjort det väldigt enkelt att lära henne att lyssna på mig från rullstolen. Jag använder ett kort koppel, för att slippa trassla in det i rullstolen. Jag skulle ALDRIG använda ett flexikoppel, av flera skäl. Det första är att det är klumpigt att rulla med och det andra är att det otroligt svårt att ha koll på sin hund med flexikoppel.
Istället tränar vi Annie precis som med Trolle; att hon ska kunna ”gå iväg” själv upp på tex en gräsmatta och kissa, där matte inte kan följa med. Vi jobbar med det ”mentala kopplet” väldigt mycket. Med tanke på hur duktig hon är redan efter ett år hos oss, så tror jag att hon landar i det mentala kopplet fortare än hennes företrädare. Annie har dock lite mer jakt i sig, så får man vara mer påpasslig över när hon börjar tappa fokus. Det är mycket råttor och sådant att kuta efter i stan…Däremot har hon lärt sig, precis som Trolle, att fåglar i parken ignorerar man, hur stora än gässen är..

Jag använder också handrörelser, för att peka ”plats” (gå bredvid rullstolen), ”stopp” (när hon ska stanna) samt ”Häråt – skynda dig” när hon ska öka tempot och komma fortare upp till mig. Här behöver hon bli mer befäst, men hon börjar förstå och lyssnar på rösten. Fortfarande kan hon vilja sätta av och vara före mig i rullstolen, då får vi jobba ner henne på plats igen. Hon ska alltid vara strax bakom eller precis bredvid, inom ”ramen” för kommunikation och det mentala kopplet. Glider hundarna för långt bort så blir det väldigt svårt att hantera en skarp situation, så det går inte.

Vi jobbar mycket med rösten. Vi arbetar enligt principer antingen rött ljus – eller grönt. Aldrig gult. 90% kärlek och 10 % bestämdhet. Annie är otroligt inlyssnande, och börjar förstå att en sur harkling är allvar. Även när jag har henne kopplad använder jag samma röstkommandon – jag har inte en chans att vara stark i kopplet om det händer nåt, så det är det mentala som ska fungera. Men visst kan det spricka fortfarande…hon är ju en glad hund och ingen maskin :-)

Det Annie hade svårt för i början var att rullstolen inte kunde kliva över henne. Hon lade sig gärna mitt framför mig och ville bli kliad – men nu så har hon lärt sig när hon kan bli kliad och när hon faktiskt måste flytta på sig för matte kommer inte fram..Hon har dessutom börjat lära sig vart precis rullstolen är och hur liiiiite hon måste dra undan tassen så matte kan komma åt kylskåpet tex..utan att Annie ska resa på sig :-)

Vi trodde som sagt aldrig vi skulle kunna få en hund som Trolle igen. Och nä, Annie är inte Trolle, men oj vad väldigt lika i beteende de är! Om det är vi, som husse & matte som får dem att vara dessa hundar vet vi inte…Men annars måste det ligga i generna. Annie är en så go och glad kicka som vi skämmer bort så mycket vi kan med ett härligt omväxlande liv både i stan och på landet hos hästarna i stallet! Annie är en perfekt ”rullstolshund”! 

Om oss

Landgold Kennel är den lilla kenneln från Trelleborg som föder upp friska & sunda rastypiska landseer.

Följ oss
Kontakt
Pernilla Lindgren
Tel: +46 (0) 73 411 84 62
774lindgren@gmail.com


Kennelkompis
Faniloharoos

    This page was made with Mobirise